c'est trop pour moi.

Så är det som att alla de tankar jag någonsin haft om vem jag är eller vad jag vill göra med mitt liv vänds på ända. Allt det där, som jag grunnat på i år, om identitet och mod blir så galet glasklart till slut.

Tack för att du sätter mig på plats och tvingar mig bli bättre.

Låt mig få bli det bara.

Sebastian

Så går han från mitt liv och kommer aldrig mera åter.

Sebastian

Och precis när jag raderat ditt nummer så sprider ångesten sig över hela kroppen. Jag borde sagt det en sista gång. Jag borde sagt hur mycket jag vill, hur mycket jag känner, hur mycket jag tycker om dig. Jag borde sagt att du kan lita på mig.

Men det ligger inte för mig, till skillnad från att gråta ensam i soffhörnet. Hålla tummarna för att du trillar in bland mina rader och hör av dig när du ser det.

Idag eller imorgon. Om en månad eller år.

Eller nu, nu när jag äntligen förstår bättre.

Sebastian

Sebastian

Rastlösheten biter mig i fingrarna av klådan. Jag kan inte vara still. Måste klia, bara lite. Se om det lämnar spår, se vad som händer med mig.

Jag är så dum som kliar på ställen som aldrig kliat innan.

Sebastian

Föräldrarna kommer på besök, och varje gång de gör så har de en kasse av diverse innehåll med sig. Såhär strax efter högtidsdagar innehåller den där kassen mest kycklingar.

Jag packar upp skålar i kulörta färger jag drejat på egen hand. Ägg i samma stil och den där haren jag köpte för allt jag ägde. Haren som då var det finaste jag sett.

Tänk om det var så enkelt att jag fortfarande kunde tycka den var sådär vacker. Att den var värd så mycket som hela mitt livs besparingar.

Packar upp och packar om. Städar hysteriskt och dröjer kvar blicken på min lilla hare.

Dig skall jag älska livet ut, ty dig har jag kär.

Sebastian

Så jag river av alla lakan. Städar toalettgolvet med en tandborste, rensar bland kontakter i både telefon och medier samt bokar ett dussin tvättider.

Men det hjälper inte.

Duschar länge och diskar alla de blommiga tallrikarna i skållhett vatten. Tar på faderns avlagda skjortor och gråter ett slag på parketten.

Men jag bli ändå inte ren.

Jag måste nog bara sova lite. Blunda och vakna någon annanstans. Klippa av mig håret och fokusera på att andas. Bli någon annan, någon bättre.

Fast det är ändå inte nog.

Sebastian

Och visar det sig att du ändrar dig skall jag inte stå i vägen igen.

Sebastian

Och när jag trodde att allt det som heter känslor var bortskavt slår de emot mig som en tegelvägg.

Tar en kväll och låter dig krypa under mitt skinn. Får bli sådär arg och besviken som jag annars försöker låta bli. Ser dig för vad du egentligen var och mår lite illa av tanken.

Blir till sten igen och rycker knappt på axlarna när du faller och drar skiten med dig.

Sebastian

Det är inte det att jag vill vara med dig, inte alls. Utan det att du sa att du så gärna ville vara med mig, och att jag trodde på dig. Det är det som gör det svårt att sova inatt.

Jag glömmer att du är så ung, eller minns inte hur jag blev så gammal. Ser istället bara hur du gör mina dumma misstag, men kan liksom inte göra något åt det.

Så jag får vrida mig bland dina lakan, tänka på annat än vad jag gör just nu. Göra egna misstag, och spår för dig att följa. Det kommer du att göra.

Snälla du, bli inte som jag när du blir stor.

Men det är redan försent.

Sebastian

Och jag har så många vänner som frågar mig hur fan jag egentligen gör det. Hur jag kan orka se och lyssna, ens gå upp om mornarna. De frågar hur jag liksom står ut med mig själv, i ditt sällskap alltså.

Jag skrattar och mumlar något om självdestruktivitet. Vännerna pratar om styrka. Du säger bara att det är för att jag inte har några känslor.

Om det ändå var så väl.

Som om jag inte går sönder lite inuti när jag berättar för dig hur det ligger till. Hur fint och vackert det vi har är. Om hur enkelt allt kunde vara.

Kunde, om du bara ville.

Men när det inte är så får jag skratta ändå, åt annat. Åt att ha dig i mitt liv och åt att jag inte gick i bitar helt idag heller. Åt att jag, om så bara en gång, faktiskt fått dig att le.

Sebastian

Det är så mycket som brusar, så mycket som stör. För mycket ansikten. Lakan att tvätta och spagetti att slänga åt fanders. Och så du som ligger bredvid mig i soffan och säger att du älskar mig.

Jag svarar att tänk om det var sant.

Nej jag lägger min kärlek någon annanstans. Någonstans där bruset inte når mig. Där den alltid har varit.

Sebastian

Och det är så väldigt olikt andra karlar jag mött. Din nonchalans och lugna attityd. Ditt självsäkra leende och flackande ögon, som när som helst kan bytas mot den mest genomträngande blick. Som när du säger att du hoppas vi ses snart igen och jag inte kan göra annat än att nicka blygt.

Och det är så väldigt olikt mig.

Sebastian

Jag tog din ensamhet och gav i gengäld det finaste jag vet. När du sedan slängde bort det sitter jag kvar här med din gamla ensamhet och låter den ta över mig.

Hur blev det såhär?

Sebastian

Min lokala matvarubutik tar, för en begränsad period, tillbaka chokladen jag brukade äta om sommaren för ett par år sedan.

Den smakar fortfarande av solsken och varma jordgubbar. Av sömnlösa nätter och studenternas lyckoskrik. Av fiskmåsskrän och spirande vallmoblomster. Av Helen Sjöholm och rosévin. Av dig.

Mest av allt smakar den av dig. Den bittert söta chokladen tar över och det kunde varit igår jag skrev om dig sist. Det kunde varit igår du var den förste jag tänkte på när jag vaknade och den siste innan jag gick och la mig.

Det kanske var igår.

Men när jag vaknar finns bara smaken kvar av något jag drömt.

Sebastian